trasmattans

Hur många dagar är ”några dagar” egentligen? För mig är några dagar just några. Fler än en, men inte så många att de kan benämnas som vecka eller ännu värre som veckor. I plural alltså. Samma sak med några veckor: fler än en, men inte så många att det blir en månad (eller flera). Ja ni fattar. Anledningen till att jag undrar är att det på min dansstudios hemsida stått att höstschemat publiceras om några dagar. I två veckor. I två veckor har det stått om några dagar. Fjorton dagar är väl ändå fler än några. Eller?

Idag när jag kom hem hade jag ett brev från Socialstyrelsen på hallmattan. Mitt hjärta parkerade sig omedelbums i halsgropen. Tankarna gick i banor av ”Vad har jag nu lyckats med?” Men det var bara en bekräftelse på min registrering hos donationsverket. Pjuh!

Ps. Jonas Gardell - jag vill ha honom som husdjur!

Under min promenad passerade jag några smågrabbar som tränade fotboll. De var inte gamla. Hur gammal är man när man börjar med organiserade fotbollsträningar? Sex år? Kanske sju? De var i alla fall så små att de fortfarande tränade i sina idolers klubbtröjor. I vilket fall så stod de uppradade och hade vad som föreföll vara en uppvärmningssession. Oh, boy det var roligt! Jag tror inte en enda gjorde samma rörelse som tränaren. I alla fall inte på samma sätt. Det var en härlig syn! Jag ville mig ner där på gräsmattan och begrunda de små liven. Men jag tänkte om för jag tänkte på vad föräldrarna skulle tänka om mig. Tänk om, tänk rätt så att säga.

(Hade jag däremot satt mig ner och kollat och sedan märkt föräldrarnas blickar hade det varit ett klockrent exempel på learning by doing. Right?)

Hörrni! Det känns bra det här. En ny termin har börjat och jag känner mig pepp. Förra terminens sociologi var inte helt igenom min grej. Om pedagogik är det är jag inte kvinna nog att uttala mig om efter en dags introduktion. Men om jag får gissa så gissar jag att fallet är som sådant. Men vi får väl se. Har precis läst några sidor i första delkursens första bok (nej, ni vill inte veta hur många jag ska plöja). Anyway – det förefaller intressant! Hittills har det bara handlat om massa gubbar. Eller i rättvisans och jämställdhetens namn kanske jag ska säga massa gubbar och två tanter. Och visste ni till exempel att min favoritpedagogik hittills (som jag alltid försvarar mig med när något går fel) ”learning by doing” skapades (är det rätt uttryck?) under tidiga nittonhundratalet av en man (surprise!) vid namn John Dewey. Dewey var för övrigt professor i filosofi, pedagogik och psykologi vid trettiofem års ålder. Kanske borde jag läsa dubbelt ändå? Vilket massivt litet textstycke det här blev, var inte alls meningen. Tror jag behövde rensa tankarna lite. Ska göra det ordentligt med en promenad nu. Jag ber att få återkomma i ämnet!

Ps. Vad tycker ni om uttrycket pedagogisk experimentverkstad? Är det inte fantastiskt?

(Pps. Jag ber om ursäkt för alla parenteser i stycket och hoppas på ert överseende!)

Jahapp. Imorgon är det dags för skola igen. Fritid ersätts med skoltid, skönlitterär läsning ersätts med facklitterär dito, impulsivitet ersätts av självdisciplin. Och jag kan knappt bärga mig. På riktigt. Jag tänker att ju snabbare jag får börja skolan igen desto snabbare blir jag klar med min utbildning. Och då kan jag påbörja min resa mot mitt drömjobb. Jag drömmer om ett åtta till fem-jobb där man bara jobbar vardagar. Alla helger ledigt alltså. För att inte tala om att storhelger också är ledig tid! Och om jag ska våga mig på att dream:a real big så drömmer jag om en tjänst där jag får sluta tidigare än 17 på fredagar. Jag tänker mig 14:00 någonting. Sikta mot stjärnorna och du når i alla fall grantopparna. Right? ;)

Ojoj, nu har jag plockat undan sommarkläderna och tagit fram höst-/vinterkläderna ur gömmorna. Jag gillar att plocka undan de kläder som inte är i säsong för tillfället för då känns de liksom nya när man får ta fram dem igen. Jag ”hittade” massa plagg nu som jag helt glömt bort att jag har. Och om vi säger såhär då: Om jag börjar bubbla om att jag behöver köpa höstkläder så är det fritt fram att slå mig på fingrarna med en linjal eller liknande! Skogarderoben däremot behöver utökas en aning. Så det står näst på min to do-list för dagen: Bege mig på ballerinaskojakt. Jag vill ha enklast möjliga modell i svart. Wish me luck!

Mina damer och herrar. Igår hade jag en fantastisk avslutningsdag på sommaren. Jag var på roadtrip med bästa fröken Magnusson. Vi åkte till Insjön tur och retur för att hämta ett vinställ fröken hade köpt där. En massa snack i bilen och massa bilkörning. Gosh, jag saknar att köra bil! Innan vi for käkade vi lite potatis- och purjolökssoppa kokad på den egna buljongen, funkade finfint. Till soppan åt vi Bergis i kuvertformat som jag slängde ihop på förmiddagen. Om surdegsbröd kan ätas med samvetet någorlunda i behåll så är Bergis ett bröd man kan äta efter att man bett samvetet dra dit pepparn växer. Men de är ju så goda!

Jag vill inte klaga på den här sommaren, men känner mig ändå inte helt nöjd med den nu när det kommit till sitt slut. Vädret har övervägande varit fantastiskt och det är ju faktiskt det viktigaste för mig som svensk under min svenska sommar! Dock hade jag helt fel upplägg på min semester känner jag såhär i efterhand. Den blev så uppdelad - hattig och stressig. Mycket jäkt även under de ”lediga” veckorna. Men det har jag ju lärt mig nu. Så nästa sommar blir det minst fyra veckors sammanhängande ledighet. Skönt att det bara är tio månader kvar!

En hel del härligheter hanns med. Men jag ville ha mer. Å andra sidan - när känner man någonsin att man varit nog ledig?

Jag har reflekterat över två saker när det kommer till bilförare. Det här är något jag börjat begrunda nu när jag betydligt oftare ikläder mig rollen som fotgängare än den som bilförare.

För det första: Tänker man inte på att nederbörd i form av regn stannar i försänkningar i marken? Och att när man då kör genom dessa försänkningar så stänker det vatten. Say no more. Den andra reflektionen är hur sällan bilförare saktar ner inför korsandet av övergångsställen. Vad skulle hända om den som klev ut halkade eller på annat sätt hamnade liggande på vägen? Pannkaksplatt skulle vederbörande bli. Som sagt, say no more!

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det här. Bilden togs 20:30 och då är det mörkt ute. Så mörkt att lamporna i fönstren måste tändas. Jag blir betydligt piggare när majoriteten av dagens timmar är ljusa än när mörkret lämnar oss sent och sedan smyger sig på tidigt igen. Men jag är ingen höst- och vinterhatare. Jag ser en tjusning i att ha flera årstider, de har alla sina egenheter och ger oss olika möjligheter. Dessutom är jag övertygad om att det är bra att längta. I alla fall lite. Och nu är ju inte sommaren mer än tio månader bort och däremellan ska vi tända ljus, dricka varm choklad, åka skidor, bygga snögubbar, öppna julklappar, pimpla och äta påskägg. Strax därefter ska jag fylla år och sedan brukar det bara säga svisch så går folk omkring i bikini och badbyxor. Igen. Det är nog inte så farligt ändå!

Var en sväng förbi Bondens marknad innan jag åkte vidare på en uppdateringsfika. Bondens marknad är ett fantastiskt påfund om ni frågar mig. Lokala producenter som samlas och har en liten marknad där de säljer sina varor/alster till spottstyverpriser. Tummen upp! Se här vad jag fick för under hundralappen:

2 purjolökar

1 kilo morötter

1 knippe palsternackor

1 gul zucchini

1 grön zucchini

1 knippe rödbetor

1 knippe polkabetor

2 kålrötter

Just det! Sa jag att det var ekologiskt odlat allting? Amazing!

Har ni känt vilken fräsch luft det är idag? Helt fantastiskt! Jag vill bara vara ute hela dagen. Så blir det nog inte riktigt, men en hel del utomhusaktivitet blir det. Jag började dagen med en promenad (se bilregn nedan), snart ska jag käka lunch och därefter styr jag cykeln mot stan. Jag börjar med att reka Bondens egen marknad och fortsätter sedan för en uppdateringsfika med en vän som varit på resande fot hela sommaren. Framåt kvällen ska jag baka piroger och fålla en flagga. Dessutom är det ju fredag så en mojito är väl på sin plats!

Först går jag i en dunge, sen upp...           ...sen ner...               ...sen upp...

...sen platt...                 ...sen upp, sen förbi en jättefin ljungdunge...

...sen ner...             ...sen upp...            ...sen ner...

...sen förbi en åker...        ...sen jätteupp...     ...sen jättener!

På vägen finns nypon. Men också de här blå rackarna. Vad är det?

Vi två i vårt lilla hushåll har länge stört oss på den mängd grönsaks- eller kanske främst rotsaksspill som blir när man rensar/skalar desamma. Det känns som ett hemskt slöseri. Så igår när vi ugnsrostade rotfrukter (vilket jag by the way verkligen kan rekommendera nu såhär på hösten, återkommer om hur vi brukar käka det) sparade vi allt skal och allt rens. Sedan tidigare hade vi även sparat ett par broccolistockar. Allt detta lade vi sedan ihop i en gryta med några vitpepparkorn, lite salt och ett par liter vatten. Sedan fick det koka i två timmar. Imorgon när jag får besök hade jag tänkt bjuda på soppa av egenkokt buljong och nybakad Levain. Vore fantastiskt om det funkar, snacka om ta tillvara! Återkommer.

Ps. Vågar du fortfarande komma hit nu, Annie?

I förrgår gjorde jag gjort något som jag borde gjort för länge sedan. Jag anmälde mig som donator hos donationsregistret. Jag kan inte komma på några direkta nackdelar med att vid mitt frånfälle donera mina organ. De enda tanken som kom upp var av typen ”tänk om man behöver sitt hjärta dit man kommer efter man dött”. Jag kom fram till att den sannolikheten inte är så stor. Och om det ändå skulle vara så då har jag nu uteslutit mina chanser att komma vidare. Istället kommer jag att vila ett par meter under jordskorpan samtidigt som mina organ förhoppningsvis kommer fortsätta leva vidare hos någon som behöver dem bättre här i sitt jordeliv. Vad tycker du – donator eller inte? Pros and cons?

Hade ett röstmeddelande på min mobil igår kväll som jag känner att jag vill delge världen:

”Hej, det är mamma. Tänkte bara säga att din bror har skjutit sin första ripa. Och din pappa har skjutit sin första björk. Hejdå!”

Vågar jag ringa upp?