trasmattans

I lördags blev jag nästan en kidnappare. Det var såhär:

Jag stod och fyllde på lite ost när jag hörde små fötter komme springandes emot mig. Jag vände mig om och där stod en liten kille, fyra fem år skulle jag tro. Hans mamma var svenska för hon var med i butiken men hans pappa hade något utländskt påbrå, den slutledningen gjorde jag utifrån hans otroligt stora bruna ögon och hans ljusbruna hy.

- Påsarna til munkarna är sluuuuut, sa han och jag förstod att här var goda råd dyra. Hans lördagskväll höll på att gå i spillror.

- Oj, det var inte bra, tyckte jag. Jag fixar nya åt dig.

Jag gick för att hämta nya påsar. När jag böjde mig ner efter nya hörde jag lillkillen überglatt och fnissande säga till sin mamma:

- Det kommer nya påsar nu mamma. Nya påsar till munkarna!

Lillkillen var så charmerande att jag ville förse honom med en hel kartong munkar. Men jag oroades av att hans mamma kanske inte skulle vara lika glad över det tilltaget så istället räckte honom en påse.

- Åhhhhhh, taaaaaaack! sa han och glittrade med sina stor bruna ögon.

Och jag hade gjort hans dag. Och han hade gjort mig kär. Det var historien om när jag nästan blev kidnappare det.